Den ofrivilliga kodaren

I dag känner få personer till begreppet ADB. Det står för Automatisk DataBehandling och var fram till slutet av 1980-talet inneordet för det som nu kallas it. När Susanne började ADB-programmet på Mälardalens högskola gjorde hon det för att hon gillade ekonomi och datorer. Hon hade ingen aning om att hon skulle lära sig att programmera.

”Den första aha-upplevelsen kom när jag insåg vad utbildningen gick ut på. Den andra kom på en tenta. När jag pluggade förstod jag ingenting. Det var faktiskt inte förrän jag skulle skriva tentan för hand som allt trillade på plats. Det var då det logiska tänkandet kom igång.”

Snart visade det sig att ekonomin, som var anledningen till att Susanne började utbildningen, inte var hennes grej. Hon gillade mycket mer att programmera och skapa saker.

”Jag gillar teknik och att se resultaten av den. Att märka hur man gör vardagen lite enklare för andra människor. Drömprojektet är att få göra ett riktigt bra system inom vården. Det skulle verkligen kunna göra stor skillnad och få bort frustrationen som finns där i dag.”

Susanne minns en gång när hon satt hos barnmorskan som förgäves försökte öppna journalen. Systemet krånglade och barnmorskan suckade uppgivet. ”Hon frågade om jag som jobbade med sånt inte kunde ta fram ett bättre system. Jag tittade på skärmen och såg hur rörigt allt var och kände att oj, vad det här skulle kunna vara bättre.”

Ingen kodare om fem år

Däremot tror inte Susanne att hon kodar om fem år. Snarare jobbar hon som projektledare och teamledare med kundfokus. Men att byta bort it-branschen är inte aktuellt. Hon tycker den är alldeles för spännande eftersom hon vet hur stor skillnad ett riktigt bra system kan göra.

”I höstas kom jag fram till ett vägval. Jag har programmerat hela mitt yrkesliv och insåg att jag inte har samma drivkraft längre. Visst gillar jag att lösa problem, men mer genom att prata igenom dem med kunderna. Sedan får någon annan gärna implementera lösningen. Samtidigt är jag tacksam över att ha programmeringen med mig. Det gör att jag lättare förstår andra kodare och problemen de står inför.”

Gruppdynamik är ett område som intresserar henne. Att få människor att jobba ihop och utvecklas både som individer och grupp. Kanske är det därför som hon är en av de drivande krafterna bakom LearningWells förening FLIT. Ordet står för Fest, Lek, Idrott och Tanke. Internföreningen är till för att göra saker utanför arbetstid, aktiviteter som företaget betalar.

Susanne säger att de nyss körde en omgång bumperball och åt middag på kontoret. Bumperball fungerar som vanlig fotboll med den stora skillnaden att spelarnas överkroppar är instängda i enorma plastbollar. Det gör att spelarna kan tackla motståndarna hur mycket som helst utan att det gör ont.

Kattuppfödare på fritiden

I övrigt prioriterar Susanne sin lediga tid. ”När jag efter en arbetsdag har fått ordning på barn, hus och katter så vill jag inte dyka ner i datorn igen hemma. Då vill jag mest bara andas ut och göra något för mig själv, som att träna, ta en promenad eller kolla på teve.”

Katterna är en hobby men samtidigt något betydligt mer. Det märks när hon pratar om att hon föder upp och ställer ut katter, och att hon nyligen reste till World Show i Wien. Hon gör det småskaligt men intresset är stort. Hennes nisch är raskatten maine coon. Storväxta, semilånghåriga katter med tofsar på öronen.

”De ser halvsura ut mest hela tiden men är världens snällaste. Och World Show åkte jag bara till för att titta, det räcker. Det är skönt att träffa andra nernördade människor i samma situation och få prata katter en hel helg.”


Vi stöttar alla människors rätt att uttala sig och leva sina liv på det sätt som passar dem bäst. Därför ger vi gärna kollegor utrymme här för att berätta vilka de är. Däremot behöver det inte betyda att LearningWell uppmuntrar eller står bakom allt de säger.

Vill du läsa fler intervjuer med våra kollegor hittar du dem här.