Trettio år innan rörelser som makerspace och do it yourself fick fotfäste byggde Ulf Yngwe och hans vänner interface till miniräknare och datorer för att styra julgransbelysningen. I dag håller han fortfarande på med teknik, även om det är så hemligt att han inte kan berätta något om det.

Det var under gymnasietiden i Växjö som nördintresset föddes. Ulf Yngwe och kompisarna stannade kvar i datasalen tills vaktmästaren föste ut dem sent på kvällen. Med hjälp av det senaste i teknikväg – ABC80-datorer på 3 MHz och några miniräknare – lyckades de sätta samman hårdvara för att styra julgransbelysningen. Det här var i slutet av 1970-talet.

”För att vara i Sverige var vi nog tidigt ute”, säger han blygsamt. ”Vi köpte amerikanska tidningar som Byte och Computer och provade oss fram till resten. De första datorerna jag satt vid var teletype-terminaler, alltså en variant av elektronisk skrivmaskin utan skärm. Där hackade utskrifterna fram med en hastighet av 6 tecken i sekunden. Jämfört med dem var ABC80-datorerna rena turbomaskinerna.”

När han pratar om vad han har gjort i livet kommer det i punktform. Först det här, sedan det där, därefter det där. ”Jag är en extremt teknisk person. Det är väl typiskt sådana att stapla upp allt för att kunna lösa problemen.”

Han tillägger att han nog är lite halvautistisk. Redan i mellanstadiet visste han att det var teknisk linje på gymnasiet som gällde. Och när han började gymnasiet hade han redan bestämt sig för att läsa vidare till civilingenjör på D-linjen i Linköping.

”Livet har alltid varit rakt. Jag har haft tur. Jag blev till och med gift, trots all fyrkantighet.” Han skrattar, berättar att frun är psykolog och att de därför kompletterar varandra ”i viss mån”. Det är just sådana ordval som ger en glimt av den mer fyrkantiga person Ulf säger sig vara. Medan andra kort och gott hade sagt att de kompletterar varandra vill han ge en tydligare och mer korrekt bild.

Men det är också hemligt

Vi försöker diskutera vad han gör om dagarna, men de enda svaren jag får är att det är säkerhetsklassat. ”Kunderna jag jobbar för har ofta väldigt höga bötesklausuler. Min chef sa att mitt nuvarande uppdrag nästan var på en sådan nivå att jag inte fick vara där”, säger han och ler. ”Men han har lugnat sig nu. Vi har jobbat ihop sedan i början av 90-talet så han vet var han har mig.”

Ulf försöker berätta om jobbet utan att säga något, men återkommer ofta till ”men det här kan jag inte heller säga något om eftersom det är hemligt”. Vad han kan berätta är att han under 21 år har arbetat med simulatorer.

”Jag älskar simulatorer eftersom de har allt. Det är mycket logiskt tänkande och programmering. Det är design och arkitektur. Vissa av uppdragen är så stora att vi mer eller mindre simulerar hela världen. Och om man gillar hårdvara finns det hur mycket som helst att titta på i form av grafik och sensorer. Området kring simulatorer är så stort att du kan upptäcka nya sidor av det under olika faser av livet.”

Efter nyår bytte han uppdrag, till något som faktiskt inte handlar om simulatorer. Istället arbetar han nu med fordon. ”Jag sätter bilar i testbänkar, låter dem köra 100 000 mil och mäter allt som händer under tiden. Det är höga realtidskrav, så det är jätteroligt.”